Þorramatur

          

 

I kväll kom Yngre sonen och hans flickvän hem och vi åt "Þorramatur", hittade den här texten här om denna mat när jag "googlade" på det ;

Þorramatur, Þorrablót

Þorri var den fjärde vintermånaden i den gamla isländska almanackan och ursprungligen antagligen namnet på en vinter- eller vädergud (Lacy 1998, 59). Månaden varade mellan 22.1 och 24.2. Þorri markerar att man kommit halvvägs genom vintern och förr var detta en tid då bonden gärna ville visa att han hade lyckats få ihop så mycket mat att det räckte till hela hushållet och hela vintern ut. Detta var ett bra tillfälle för folk att komma samman och fira, just när solen började visa sig ovan horisonten igen, och ännu idag uppskattar islänningarna att samlas för att äta Þorramatur vid denna tidpunkt. (Lacy 1998, 59-61).

Þorrablót var ursprungligen en hednisk tradition. Under långa tider var allting som kunde förknippas med hedendomen förbjudet, men under den senare delen av 1800-talet återupplivades traditionen för att ge islänningarna ett tillfälle att fira och komma samman. Detta skedde då först i hemlighet, tills reglerna blev mindra stränga, och år 1874 hölls en officiell Þorrablót i Akureyri (Árni Björnsson 1995, 89). Vid mitten av 1900-talet då det isländska samhället urbaniserades, uppstod en viss nostalgi över de försvunna levnadssätten, vilket ledde till stort intresse för allt som var traditionellt, även mat. Runt 1950 började Þorrablót igen fungera som midvintersammankomst efter ett uppehåll vid sekelskiftet då nya traditioner och modetrender var populärare i stadsmiljön än de traditionella sederna. Det var ägaren till restaurang Naustið i Reykjavik som introducerade Þorramatur igen år 1958, och först nu togs namnet Þorrablót igen i bruk. Seden med Þorramatur höll dock hela tiden sin popularitet ute på landet. (Árni Björnsson 1995, 91-92)

Þorramatur är enligt en källa "a hearty meal of what was called simply "Icelandic food" … the traditional diet of smoked, pickled, salted and dried foods" (Árni Björnsson 1995, 91) Þorramatur består med andra ord av mat som håller sig länge, vilket var det enda som förr fanns att tillgå vid den här tiden av vintern, alltså syrade, torkade, jästa, rökta och delvis saltade produkter, t. ex hangikjöt (rökt fårkött), hákarl (hajkött), svið (fårhuvud), hrútspungar (fårtestiklar), sviðasulta (aladåb), lundabaggi (rullsylta), blóðmör (blodpudding), lifrarpylsa (leverkorv), flatkökur (flatbröd) och harðfiskur (torkad fisk). (Atli Vagnsson 1997, 142) Den mat som förr var nödvändig för att man skulle överleva, är idag mera av en tradition och ett sätt att fira att man är islänning.

Tidigare hörde det ofta till att många människor i en bygd samlades i t.ex. en bygdegård och höll en fest under Þorri-månaden. Förutom maten ingick också program av olika slag i festen, t.ex. tal, resitation av dikter, sång och sedan dans till sent på natten. Idag serveras Þorramatur på många restauranger under den aktuella tiden av året, och många familjer träffas och äter en Þorra-middag tillsammans.

De traditionella rätterna är onekligen lite speciella och det kräver antagligen en viss vana att riktigt kunna njuta av smakerna. År 1772 beskriver von Troil sina erfarenheter av hákarl såhär i The Iceland Traveller: "… some flesh of whale and shark (hafkal) was served. This is either boiled or dried in the air, looks very much like rusty bacon, and had so disagreeable a taste, that the small quantity we took of it, drove us from the table long before our intention." Det verkar som om han har blandat ihop begreppen lite grann, eftersom hákarl normalt grävs ner i marken för att där i princip få ruttna en viss tid för att sedan hålla längre förvaring: "Shark was fermented, buried in sandy beaches … and sometimes kept there for years on end before being consumed) (Atli Vagnsson 1997, 37). De processer von Troil beskriver för snarare tankarna till harðfiskur och de syrade rätterna. Själva smakupplevelsen tror jag dock att han delar med många andra nybörjare.

 

Jaja, vi åt oss väl inte kanske proppmätta på surmaten men det var i alla fall kul att prova, första gången som jag äter den ruttna hajen och det blev nog den sista också, luktade som kattpiss och smakade inte mycket bättre men man sköljde ju ned den med det isländska "Brännevinet" så efter det smakade ju allt bara kummin  …

Fick ett E-mail från min bror i dag om att lilla Mor blev inlagd på sjukhuset i går, hon hade visst trillat två ggr i går och fått en kula på huvudet och blev efter senare fallet skickad med ambulans till Lunds Lasarett. Fick bli kvar på sjukhuset och skulle röntgas kl 11 i morse, har så inte fått mera nyheter … Känns mycket jobbigt att vara så långt borta när sådant händer …

Sköt om er !

Kramar,